”När jag skrev låtarna så var jag mitt inne i en depression så de har ett sound som låter som det jag kände då”.
Hon upptäcktes som 17-åring av demonproducenten RedOne, turnerade med tjejband världen över och började skriva eget.
Vi möter Cornelia Jakobs för att prata om depressionen, rötterna och det magiska med Melodifestivalen.
Går det att beskriva känslan av att stå på Eurovision scenen inför världens största tv-publik?
Jag är så glad och nöjd och upprymd av hela experiencen. Tror till och med att det var 200 miljoner tittare, det är helt absurt, man kan inte riktigt förstå det när man står där.
Du kommer att uppträda i Ekenäs i augusti. Har du varit i Finland tidigare?
Jag var på en promotion resa till Helsingfors några veckor innan Eurovision, och vi hann med att träffa många fina människor. Då snackade vi om att vi vill komma tillbaka och spela och i augusti blir det av.
Vad kommer publiken att få uppleva?
Det kommer att vara högt och lågt i intensitetsnivå. Många av mina gamla låtar är mer filmiska och sväviga. När jag skrev de låtarna så var jag mitt inne i en depression så de har ett sound som låter som det jag kände då. Sen har jag kommit tillbaka till min högenergiska del av mig själv. Jag älskar att spela live och har skrivit många låtar just för festivalgigs, lite mer rock and roll.
Du har dina rötter i rockmusiken?
Absolut, eftersom pappa är rockmusiker också (Jacob Samuel i rockbandet The Poodles, red. anm). Jag har spelat mycket i olika rockband när jag växte upp.
Vilka är dina favoritband?
Jag älskar Oasis och Cardigans men har också fått lyssna mycket på äldre rock såsom Deep Purple och Aerosmith.
Vad tycker du om Liam Gallaghers nya låtar?
Jag har inte hunnit lyssna igenom allt, det jag hört är ju helt som Oasis! Det är ju Liam. Jag kan tänka mig att det finns mycket bra. Vad tycker du?
Han uppträdde i Helsingfors 2019 och det var ett fantastiskt gig.
Det är såklart svårt att toppa dom låtarna som Noel Gallagher skrev för Oasis när det begav sig. Det var ett soundtrack för en hel generation.
Helt sant.
Berätta kort om din musikaliska bakgrund.
Jag gick på gymnasiet när jag lite av en händelse blev castad till tjejgruppen Love Generation som producenten RedOne skapade. Jag tyckte om det han skrivit för Lady Gaga och Jennifer Lopez så jag hakade på och gruppen existerade i två år. Som med alla tjejgrupper så hoppar folk av och till slut var det bara jag och en annan tjej kvar. Vi kallade oss Stockholm Syndrome, började skriva egen musik och startade en DJ duo för att köra egna låtar och mashups av musik vi gillade. Det tog fart och vi fick en massa spelningar ute i världen. När den andra tjejen flyttade utomlands började jag skriva musik som jag själv älskar. Sen har jag skrivit och släppt musik independent sedan 2018. Det har blivit 11 singlar hittills och nu håller jag på med mitt debutalbum.
Vilka ”magic moments” minns du från tidigare år i Eurovision eller Melodifestivalen?
När min pappa var med 2006 med The Poodles, det var jättemäktigt. Sen förstås Abba, jag var inte född när dom vann men det har jag sett i efterhand. Och Loreen var ju fantastisk. Ukraina 2016 var bra med låten ”1944” med Jamala. Och Ukraina förra året.
Hur går det till när du skriver låtar?
Jag jobbar väldigt mycket på feeling. Ibland får jag mycket feeling när jag är hemma själv, men man behöver verkligen andra människor får att kunna bolla vad som känns bra. Jag är väldigt mån om slutresultatet och har starka visioner om hur saker ska låta och kännas. Just nu har jag kommit in i ett väldigt fint flow och samarbete med Isa Molin och David Zandén som jag skrev ”Hold Me Closer” tillsammans med. Vi har skrivit många låtar och jag älskar det samarbetet.
Hur ser timingen ut för ditt kommande album?
Jag vill ju alltid att det ska gå väldigt fort, men jag tror att det är rimligt att tänka att det kommer några singlar till under det här året och sedan albumet på våren 2023. Känns rimligt nu och sen får jag se hur många gånger jag hinner ändra mig, vilka låtar som ska vara med och vad som händer.
Har du hunnit lyssna på något nytt under våren?
De senaste veckorna har det inte funnits så mycket tid att hitta ny musik. Jag har mer lyssnat på sånt som jag har gillat sen tidigare. I hektiska perioder kan det vara bra att ha låtar som man kommer tillbaka till, där man vet hur man känner och var man kommer att befinna sig när man är klar med låten. Det kan bli för mycket intryck när man jobbar med musik. Jag lyssnar mycket på instrumental jazz. Då kan jag koppla bort min egen analytiska hjärna. Men efter dessa perioder kommer jag ändå alltid tillbaka till Oasis och Bon Iver och Nina Persson.
När känner du dig som lyckligast?
När jag står på scen. När jag sjunger live med mitt band. Då känner jag att jag lever.
Text: Tom Holmberg, Foto: Anna-Lena Ahlström
