”Jag fick ett meddelande häromdan från en flicka som lyssnat på ”Burning for you” tusentals gånger – hon sa att den betyder så mycket.”
Vi har träffat Jannike för att prata om den långa startsträckan för nya albumet ”Welcome to my life”. Finlands mest internationella popröst om Abbey Road, att bli krokad av serier och konsten att göra låtar att gråta till.
En stor del av låtarna på ”Welcome to my life” är inspelade redan innan pandemin, hur har det påverkat innehållet?
Vi har uppdaterat allt material på skivan. Plockat bort låtar, lagt till låtar, och vi skrev nyaste låten så sent som i höstas. Allt har mixats en gång till, jag har sjungit om en del, och vi har lagt till stämmor. Så det är på sätt och vis en deluxe version av den ursprungliga inspelningen.
Startsträckan för releasen blev nästan tre år, hur kändes det?
I början kändes det trist men i och med att vi hela tiden har jobbat med skivan så är inget föråldrat för mig. Tvärtom. Det är nytt och fräscht. Jag har länge velat komma ut med en skiva som är så färsk att jag själv är dönyfiken på låtarna.
Du har kunnat gå tillbaka till materialet med fräscha öron.
Det är det bästa. Det var en hel del som blev mer som en helhet när vi ändrade i låtarna. Kill your darlings, liksom. Låtarna är väldigt olika varandra och jag tycker om att vara mångsidig, att sjunga på olika sätt. Jag hör inte till dom som bara vill hålla mig till en viss stil.
Hur skiljer sig Jannike år 2017 från Jannike nu?
Största skillnaden är nog att jag är väldigt mycket mer engagerad i hela låtskrivarprocessen. Nu har jag varit med och skrivit nästan alla låtar. På första skivan deltog jag mindre i låtskrivandet. Min största passion har alltid varit i första hand att sjunga. Nu har jag så många stories att berätta.
Beskriv processen när du skriver låtar.
Jag är inte den som vill sitta för mig själv utan jag gör gärna låtarna tillsammans med andra. Jag behöver också en mission, att idag skriver vi den här låten. Jag är en tidtabells- och listmänniska. Jag har listor på allting! Samtidigt kan jag ha svårt att vara spontan. Om jag inte har tänkt jobba med en låt idag så kan jag ha lite svårt att ta in det om andra vill. Kanske det är därför jag gillar att åka på låtskrivarläger för då vet jag exakt vad som händer.
Hur kommer texterna till?
Oftast är det så att jag har ett tema. En story eller nånting. Och så skriver jag massor. Jag brukar oftast själv göra den första draften. Sen får alla i teamet komma in och tycka till och så ändrar vi lite. Oftast har jag fyra versioner, sen sjunger jag alla, då hör man vad som funkar. Sen byter vi lite och slipar färdigt.
Vad är viktigt för dig gällande innehållet?
Jag försöker att inte skriva för obvious, men det ska vara relaterbart. Sånt som man förstår, inte för poetiskt. Jag älskar att göra beskrivande texter. Jag beskriver ett rum, en situation, vanliga saker. Jag har många gånger sagt att jag är dålig på att hitta på historier, så allt i texterna har hänt mig eller någon kompis i verkligheten. Också ”Miracle” som finns på skivan har jag skrivit till mig själv helt enkelt för att hjälpa mig alla hjärnspöken som jag har.
På vilka sätt har du utvecklats mest?
Helt tydligt då det gäller låtskrivandet och hur jag vill skriva. Det är en jättetydlig skillnad. Jag känner att jag har hittat mitt sätt att skriva på. Skrivandet är i vissa lägen terapi. Jag har många gånger börjat gråta av känslor för att jag levt mig så in i den känsla jag skriver om.
Är det okej att du får folk att gråta när dom lyssnar på dina låtar?
Ja, det får dom göra om dom känner för det. Jag fick ett meddelande häromdan från en flicka som lyssnat på ”Burning for you” tusentals gånger och hon sa att den betyder så mycket, orden är så rörande, det är precis så hennes liv är.
Finns det planer för nästa skiva?
Från den här skivan har det redan släppts fem singlar, men vi pratar hela tiden om nästa album. Det kommer att bli nånting helt annorlunda. Det har jag varit väldigt ärlig med. Det är en musikstil som jag inte riktigt kan förklara. Avskalat, akustiskt, nordiskt, med mystiska ljudvärldar. Men ändå radiovänligt. Men innan det har jag faktiskt planerat en skiva på svenska.
Du gjorde något så unikt som att streama ditt uppträdande live från Abbey Road Studios. Beskriv känslan.
Det var helt galet stort. Det är tur att det finns videomaterial för jag kan inte fatta att det hände. Självfallet var jag nervös. Det är en så stor och legendarisk studio och det är så många stora artister som jobbat där. När man kommer in där så får man skriva i en gästbok för hand. Och bredvid mig i boken stod det Ed Sheeran. Det blev ändå snabbt en familjär känsla. Sen var det sist och slutligen som på vilken studio som helst fast det var magiskt hela tiden.
Berätta lite om ”Just One Look” som du gjorde tillsammans med Johnny Logan.
Vi frågade helt enkel Johnny om han har lust att samarbeta kring en duett, och först fick vi ett nej. Men sedan lyssnade Johnny på mitt material och så meddelade han att ”let´s do it”. Han tyckte att våra sångröster matchar så bra. Vi skrev låten tillsammans vilket var nytt för honom, han skriver nämligen alltid ensam.
Skulle du kunna tänka dig att samarbeta med en svensk eller finsk artist, vem i så fall?
I Sverige kanske Molly Sandén, hon är väldigt fräsch och har bra värderingar. Jag gillar henne för att hon är så vanlig och relaterbar. Av finska artister är Vesala intressant.
Vilken är den senaste låten du har repeatat ihjäl?
”Jealous” av Labrinth. Älskar den.
Vad är det bästa du nyligen har sett på Netflix?
Jag blir lätt krokad av serier, men jag kan behärska mig, behöver inte titta i timmar i sträck. Dom senaste är ”Inventing Anna”, ”Sex and the city” och “The Crown”. Den bästa var nog “The Queen´s Gambit”, den blev jag helt golvad av.
Text: Tom Holmberg
