“ Jag är helt chockad över att jag överhuvudtaget har kunnat leva på att göra popmusik”

Sveriges mest framgånsrika musikexport genom tiderna, Roxette, kommer till Ekenäs i augusti. Vi tar ett snack med Lena Philipsson och Per Gessle om modern musik, konsten att skriva odödliga låtar och Pers fenomenala Ferrari-samling.

 

Förra året begav sig Roxette ut på turné och sedan starten i Kapstaden har ni gjort nästan 50 spelningar runtomkring i världen. Hurdana publikreaktioner har ni fått?

(Per:) Responsen var magisk från dag ett, och det fortsatte så. I början visste man ju inte hur det skulle gå. Som artist är det svårt att veta hur folk ska reagera om man varit borta en längre tid, men vi kände att publiken var med oss från början.

 

Vad tror ni är orsaken till att 90-talsmusiken är så viktig för fansen och just nu?

(Lena:) På 90-talet var det betydligt mycket mer melodi i låtarna, det var ett annat sätt att skriva musik på som gjorde att låtarna fick mer genomslag än idag. Det var inte samma brus som det är idag, det är otroligt stort flöde av musik idag. Det är väldigt många som minns låtarna från 90-talet, dom var tydliga och man känner igen dem. Jag tror att man längtar tillbaka till mer melodi.

 

Vad tror du Per?

(Per:) Instämmer till 100%. Allting blir ju likadant med AI och med ett ständigt flöde av datorskapad musik. När det gäller hantverk så tror jag att folk tröttnar på det till slut. Förr var man kanske en halv dag i studion bara för att ställa in exakt rätt virveltrum-ljud. Det krävs expertis för att kunna hitta rätt avstånd för att få det rätta soundet. Med en sån kapacitet som Lena har så behöver hon inga plug-ins eller hjälp för att det skall låta fantastiskt. Så fort man använder för mycket teknik så tappar man personlighet. Det är jättesynd att den unga generationen växer upp i tron att man måste använda dom här tekniska manickerna för att skapa låtar. Det är inte så att låtskrivar-kunnandet eller musicerandet har försvunnit, men det trycks ner av teknologin hela tiden. Det betyder förstås inte att man helt ska nobba tekniken. När vi gjorde “The Look” och “Dressed for success” så skulle vi ju använda tekniken till vår fördel när vi dubbade sång.

 

Teknologin har tagit huvudrollen.

(Per:) Roxette har valt att alltid spela live, vi har inga backing tracks alls. När man väljer att spela 100% organiskt så får man också en unik upplevelse som känns annorlunda för publiken. Vi har en trummaskin mest för att kunna spela i samma tempo, men annars är det live. Det blir en speciell händelse att gå och titta på Roxette. Det stämmer överens med den traditionen som både jag och Lena kommer ifrån.

 

För dig Lena, vad har varit det mest inspirerande eller överraskande med att turnera med Roxette?

(Lena:) Ja, överraskande vet jag inte, jag kan vara ganska van med saker och ting, men det har varit väldigt roligt att sjunga en helt annan repertoar som inte är min egen. Jag har hållit på så himla länge i Sverige med dom låtarna jag sjunger så det är skönt att vara i  en annan musikalisk miljö och inte ha med sig sitt bagage utan vara helt fri och sjunga helt en annan typ av låtar. Att ta i ordentligt och sjunga på att annat sätt än vad jag kanske brukar göra i normala fall. Runt jordklotet är folk verkligen likadana, det är en sån otrolig sammanhållning och alla är glada och positiva.

 

Viket land har dom bästa Roxettefansen?

(Per:) I Latin-Amerika så visar ju folk sina känslor på ett annat sätt. Men det är underbart såklart i Skandinavien. Vi gjorde en spelning i Royal Arena i Köpenhamn före jul, det var fantastiskt. Men folk beter sig lite annorlunda.

 

Vilken är den märkligaste platsen ni har spelat på?

(Per:) Det måste nog vara 95-turnén när vi spelade i Peking för första gången. Det var vi och Wham, dom var före oss, och jag minns att jag såg på MTV och Mick Jagger fick frågan om Rolling Stones hade spelat i Kina. Då sa han: “No, we didn´t play China, only Roxette played China”.

 

Det har gått 40 år sedan Roxettes första album. Hur skulle du summera den här tiden?

(Per:) Jag satt häromdan och pratade med min gamla business manager som började sköta mig 1980 och han är 84 år nu, och jag är helt chockad över att jag överhuvudtaget har kunnat leva på att göra popmusik. När jag var 8-10 år gammal så var jag inne i den här pop-bubblan, den här med lite längre hår på killar och stod och mimade framför spegeln. Helt plötsligt från att börja skriva dikter och texter så började jag skriva egna låtar. Det är inget ovanligt, men att det fungerat så bra är helt otroligt.

 

Vilket är det svåraste när man skriver låtar?

(Per:) För mig är det inte speciellt svårt, det svåraste är att jag skriver så mycket, så jag har hela tiden många låtar, och jag känner att jag upprepar mig och det blir svårare och svårare att hitta dom där varianterna som jag inte har skrivit förut. Om jag vill skriva om ensamhet, eller jag vill skriva om isolering eller något som är positivt så måste jag kunna hitta en vinkel som jag inte skrivit. Jag kan tangera den men måste lämna nånstans och det tar tid och är ganska krångligt, det blir svårare och svårare att skriva. Man skriver färre och färre.

 

Finns det någon tanke om att skriva nya Roxette-låtar?

Inte egentligen, vi har tänkt att det vi gör med Lena handlar om katalogen.

 

Låtskatten består av en hel bunt med stora hitlåtar.

(Per:) Ja och sen är det ju också så att vi inte har skapat ett nytt band utan vi har ju gått in i det här. Det finns många skäl och ett av dom skälen är att om vi åker ut t. ex. till Syd-Amerika eller Spanien eller var som helst så vill ju publiken i första hand få höra de gamla Roxette-hitsen.

Om en ung pop-entusiast är intresserad av att skriva låtar, vilka råd skulle du ge?

(Per:) Ja Lena, du skriver så himla mycket, du skriver mer låtar än jag gör så vad säger du?

(Lena:) Projektskrivande är min metod, jag kan strunta i det länge och sen sätta mig ner och skriva när jag behöver en låt. Det är så olika hur det går till, men trägen vinner kan man väl säga. Det finns ju så mycket av det här bruset vad det gäller musik, det kommer ut så mycket nya låtar varje vecka så det är svårare att sticka ut i flödet.

 

Ni kommer att spela i Stallörsparken i Ekenäs i augusti. Vad kommer publiken att få uppleva?

(Per:) Jag gissar att vi kommer att stå på tå och leverera våra låtar så bra vi kan. Vår låtskatt. Det blir hitlåtar som folk känner igen. Och en fantastisk sångerska längst fram.

 

Vilket inflytande tror ni Roxettes har på en ny generation artister?

Jag tänker på den frågan du ställde tidigare om låtskrivande. Jag tror att det som Roxette kan ge till en ung person är att följa sin egen smak. Jag har inte uppfunnit popmusiken. All den musik jag tyckte om när jag växte upp gillar jag fortfarande; Beatles och David Bowie, Mott the Hoople och T Rex, Leonard Cohen, Joni Mitchell. Alla dom har påverkat mitt eget sätt att skriva. Sedan har jag ju då blivit framgångsrik och det är väl det arvet man kan hoppas att ge till en ung generation, att våga lita på sig själv. Det är svårare än nånsin att göra det idag för att dom flesta banden, som REM till exempel, slog igenom på sitt femte eller sjätte album. Det var ingen som finansierade det.

 

Av alla dina gitarrer du äger, vilken betyder mest för dig?

(Per:) Oj, det är svårt, jag har ju olika gitarrer hemma och i studion och på scen. Min viktigaste på scen är min svarta Gibson ES 335 med tre mickar. Den är djävulskt bra på scen. Men den här är min favorit (lyfter upp en akustisk gitarr), en Martin från 1938. Den väger nästan ingenting. Den är så lättspelad och den låter så fantastiskt, jag har skickat den till fix varje år så den är i toppskick. Den är alltid här i Stockholm.

 

Du är känd för att vara intresserad av vackra bilar, berätta lite om din samling.

(Per:) Jag är ju ingen samlartyp egentligen, det kan man kanske inte tro med tanke på hur mycket skivor och pop-prylar jag har, men jag har alltid varit intresserad av vissa bilar och köpte min första Ferrari på 1990-talet. Sen spelade jag på deras 30-års fest 1997 och blev god vän med dom. Det var innan hypen, så jag kom in i den inre kretsen med limited edition-bilar och erbjöds att köpa några av dom rackarna. Sen växte kollektionen och för fem-sex år sen så föreslog min fru att vi skulle bygga en bilhall på Hotell Tylösand och ställa ut dom, de är ju fantastiska. Så nu står där tolv bilar och folk kan komma och se dem.

 

Min tumregel är att man känner igen en bra låt på att man vill höra den omedelbart igen. Instämmer du?

(Per:) Ja, fast ibland öppnar sig en låt långsamt. När du pratade om bilar nyss, så är det likadant med bilar, vissa bilar lär man sig uppskatta så småningom. Man kan tycka vad konstig den här bilen ser ut. Sen går det ett år och plötsligt tycker man att den inte är så dum.

 

Hur ser den närmaste framtiden ut för Roxette?

Vi kör på nu i sommar och vi håller på och diskuterar om vi ska hitta på nåt i höst också. Roxette fyller 40 i år, så det är ganska mycket grejer vi kommer ut med – lite gamla grejer som legat i gömman. Jag tror det blir ett stort Roxette-år i år.

 

TEXT: Tom Holmberg, FOTO: Fredrik Etoall